multa

Idag ville jag bara kolapsa. Eller inte men hittar inget bättre ord. Dagen började bra. Tog sovmorgon, åt frukost framför VÄNNER och sket totalt i att göra engelskaläxan. Har kommit fram till att boken vi har är ointressant så jag gör bara de roliga läxorna istället. Sedan åkte jag in till stan för att träffa L. Vi strosade runt ett tag och lyckades också hitta en present till vår vän som fyller på fredag. Runt ett åkte vi till Cyber eftersom hon skulle ha lektion där efter hennes enorma håltimme. Lite nervig var jag men glad såklart. Lyckades hälsa på min gamla mentor och massa andra elever. Eller vänner kanske man ska säga om en del. Vid halv fem åkte jag och några till därifrån, vi skiljdes åt och jag begav mig till ett försenat pendeltåg mot komvux. Och då kom kolapsvarningen. Eller kolapps. Vet inte hur det stavas. Det var som om jag stannade upp och riktigt riktigt tänkte på mig och mitt liv. Vanligtvis brukar jag bara låta allt passera. Har väl gått in nån såndär grå zon som liksom går ut på att jobba äta sova jobba äta sova. Utan vidare funderingar. Fast den är inte helt grå eftersom jag har finfinavänner och en lite knaper men väldigt söt family. Men liksom, jag hinner aldrig fånga dagen. Seize the day. Carpe diem. Inte på de dagarna jag jobbar i alla fall. Och de resterande dagarna ska jag hinna klämma in så mycket samt hinna umgås med mig själv att allt bara känns halvdant. Eller som att jag alltid ligger efter. Jag är fruktansvärt avundsjuk på de som går kvar i skolan. Att få umgås med vänner och få bekräftelse varje dag istället för att behöva fråga främmande människor vad de vill dricka till maten. Inte för att jag är olycklig. Nej jag mår jättebra och jag har väldigt lite jag kan klaga på, jämfört med många andra. Men jag är arton och vill känna att någonting händer. Om jag klarar av att få VG i eng C och G i matte E, samt hinner ta körkort den här terminen. Och om jag får ett annat jobb sen med braiga arbetstider. Då känns allting värt. Men om jag failar med något, typ körtkortet (damn hur ska jag klara det?), då känns allting väldigt mycket ovärt. Allt det här tänkte jag på samtidigt som jag stentrött och försenad kom insläntrande i klassrummet för att skriva en uppsats eller skrivuppgift eller liknande. Som gick sådär. Tur att jag hamnade i den dära zonen snart igen, som jag för det mesta beginner mig i. Då är ju allt finfint igen.